Års -Berättelse.

till Högloflige Kong. Sundhets- Collegium, från Wimmerby District af Calmare Län,

för år 1835.

Inlemnad af Svante Hanström

En kort berättelse om de sjukdomar, som, under årets lopp, förekommit, får jag äran inför Högloflige Kong. Collegium, vördnadsfullt anmäla, i den ordning, de inträffat för hvarje qvartal serskilt.

Enligt äldre Författares, observationer, hur den händelsen fordom inträffat, att, sedan någon verlds- epidemi åstadkommit stora härjningar och minskat folkmassan, hälso- tillståndet, kort efter en sådan allmän farsots upphörande, varit ganska fördelagtigt; så att de, under andra förhållanden, vanliga epidemiska sjukdomarne, aldeles afstannat, på obestämd tid. Denna anmärkning synes vara bekräftad, för året 1835, efter Choléra- Farsotens upphörande, innom färderneslandet; åtminstone kan jag icke erinra mig någon tidepunkt, på de senast förflutne 22 åren, så allmänt befriad från epidemiska, äfven som endemiska sjukdomar. Framtida observationer skola antingen vederlägga eller besicktiga detta omdöme, öfver orsaken till den allmänna sundheten.

Då ett sådant förhållande ägt rum, relativt till detta district, torde det ynnestfullt tillåtas mig, i afhandlingen vara så kort, som ämnets inskränkta vidd erfordra.

De sporadiska sjukdomar, som förekommit, torde jag få äran anmäla qvartals vis.

//§1.// Under första Qvartalet af året, var fullkomlig barvinter, med omväxlande tö- väder, och några grader kallt med dimma.

Bland de på serskilda ställen inträffade sjukdoms tillfällen, anmärktes, såsom mäst förekommande: Rheumatisk Feber (Rheumatismus Acutus) hos medel- åldriga och starka personer. Febern utmärkte sig, genom en mer eller mindre grad af inflammatorisk beskaffenhet, förenad med värk. Vanligen blefvo axel- leder, knä- elr fotleder angripna, stundom höft- led och handleder angripna, af en drugande, stickande eller svidande smärta, hvilken stundom åtföljdes af continuerlig värk; men stundom voro både feber och värk af Intermittent Typus. Under feberns fortgång och under dess aftagande period, uppkom sveda, svullnad, rodnad, uti en eller flera ledgångar, efter feberns grad; eller alt efter som patienten varit utan all skjötsel eller brukat en skadlig eller ofullständig kurmethod.

Bland accidentela orsakerna, kunde man räkna, en hämmad transpiration, antingen uti enskilta kroppsdelar, eller uti hela systemet, härhörande från fucktig och kall väderlek: dessutom inre sjukdoms- anlag t.ex. af Skjörbjugg etc. derjemte missbruk af hettande drycker eller svårsmälta födo- ämnen. Den närmaste orsaken tyckes bestå uti ett eget volatilt, skarpt eller retande ämne, som angriper Musklar och Aponeusoser.

Vid kuren af en ren inflammatorisk Rheumatisk feber, har man, såsom bekant är, att använda den Antiphlogistiska methoden, efter den graden af det förhanden varande inflammatoriska tillståndet, dock med det vigtiga undantag, att yttre kylande medel icke böra komma ifråga, såsom vid detta tillfälle högst skadliga. Generela eller lokala blodevacuationer bestämdes, efter graden af för handen varande casus. Sedan det inflammatoriska tillståndet härigenom blifvit nedstämdt, borde det Rheumatiska ämnet afledas, utur kroppen, antingen genom hudens organ eller genom urin- vägarne, med biträde af sådana medel, som erfarenheten visat, vara verksamma, för detta ändamål.

Efter feberns och värkens upphörande, observerades hos några personer, att en blek, men vid rörelse, öm svulst, qvarstod, uti en eller flere, af de större ledgångarne. Till förekommande af denna lokala affection, brukades med framgång, omslag af otvättad får- ull, att åstadkomma verksamhet i hudens svett- porer.

Sedan svulsten upphört och ledgången blef mera böjlig, ansåg jag, att volatila frictioner, nu först voro indicerade, såsom lokala tonicae.

Hvad åter den Chroniska Rheumatismen angår åtföljd af långvariga förstörande verkningar, på de större Ledgångarna, har jag årligen varit i tillfälle, att vid Södra Wij Hälsobrunn, observera mångfalldiga grader deraf; och anmärka den fördelagtiga effect, som bruket af Mineral- vattnet och baden åstadkomma, på en större mängd af dessa patienter. Dock torde man kunna antaga, att mineral- vattens mer eller mindre kurativa verkan beror af affectionens långvarighet. De äro verksamma i de fall, där ingen sjuklig desorganisation i Ligamenterna, redan förut är för handen, eller sammanväxning emellan ledgångarnes broskyta ägt rum.-

//§2.//Med början och fortgången af andra Qvartalet, förekommo, såsom vanliga följder af den heftiga omväxlingen i luftens temperatur: Agina Tonsillaris och hos andra, Angina Dacotidaea, med affection åt öronen och svullnad af ansigtet. Dessa affectioner som hos den lägre folk klassen öfverlemnas åt naturens egen fördelande förmåga, så framt de icke uppnå den grad, att deglutetion blir aldeles hämmad, hade jag tillfälle observera hos flera personer af medel- klassen. -

Afknytning af en Tumor Cysticus Adipohesi, i April månad verkstäld:

En arbetskarlshustru, 44 år gammal, hade för omkring 7 år sedan, först observerat, en hård, rörlig svulst uti inguen, på högra Os pubis. Svulsten tillväxte i början så långsamt, att den efter 3:ne års förlopp, utan värk och plågor, endast uppnådde storleken af ett hönsägg. Efter då inträffad barnsäng, tillväxte svulsten hastigare, och måste, för hudens förlängning skull, uppbindas, såsom hinderlig vid gåendet.

Under förledna året ökades svulsten i volum hastigare; och sedan den uppnått storleken af 8 tums längd och 6 tums bredd, af oval form, hade dess tyngd så utspändt underlifvets hud, att svulsten låg midt för knä- leden. Vid hvarje väder- omskifte, kändes en skärande smärta i svulsten; dess ytter yta var rödblå och ett tunnt Ichor flöt igenom ett på öfre ytan uppbrutit sår. Den vidhängande huden liknade ett 2:ne tum bredt band, försedt med tvänne stora Vener på ytan: pulsering kändes nära intill svulsten svulsten af en större arter.

Patientens kropp var afmagrad, af svagt närande föda, af värk och sömnlöshet.

Att extipera svulsten med knif, ansåg jag vara mindre säkert, emedan de större arterer, som underhöllo svulsten, möjligen kunnat contrahera sig i cellulosan och sammandraga sig i den slappa huden, och altså med svårighet i hast kunnat underbindas. Jag föredrog derföre, afknytning genom ligatur.

Dagen före operation gifs ett Laxativ.

På två tums afstånd från svulsten eller där, hvarest huden var frisk, genomfördes en grof ligatur nål, försedd med dubbel; rund silkes- ligatur. Ändarne fördes åt sidorna och åtdrogos med stadig dubbel knut, på hvar sin sida, om den smala stjelken. Svulsten underbäddades, att den låg i hvilande ställning.

Redan på andra dygnet uppkommo fross skakningar, med påfölljande feber, hvilket fortfor något öfver hälften af dygnet, hvarje dag, på de 4 första dygnen. - Ligaturen lossnade då, och måste åtdragas ånyo. Svulsten inflammerades, såsom vanligt; men circulation uti den samma, var icke fullständigt afstannad. Suppuration å ränderna, efter ligatruren, var redan börjad, men genomfrätningen af huden tycktes fortgå altför långsamt, troligen af ringa grad af vetalitet.

På 6:te dygnet åtdrogs ligaturen hårdare. Ny feber uppkom genast derefter, med kramp i underlifvet, serdeles på den sidan, hvarest svulsten hade sitt fäste. Svulsten gangrerades på 7:de och 8:de dygnet och öfvergeck till en stinkande svart massa. De smärtsammaste spänningar i underlifvets hud uppkommo, hvilka endast mildrades af kraftiga Antispasmodica, såsom Castoreum {..} qvatun med Mosehus {..} duo, hvar 4:de timma. I samma proportion. som den smala hudstjelken affrättes, återtog huden sin elastisitet, hvarigenom den sammandrog sig uppåt ingven; så att endast 2:ne tum af stjelkens längd återstod, på 10:de dygnet. De sista 2:ne dygnen besvärades patienten af Kramp i högra låret och kramp i underlifvets musklar samt stundtals påkommande qväfning i andedrägten samt en klen och darrande puls. Ingen blödning uppkom i supperations- linen. På 10 dygnet, om afton, återstod endast så mycket af huden, som en fin smal penna, hvilken afskiljdes med knif och åstadkom endast venös blödning, som snart stillades. Men som såret i huden hade en tums vidd, var uppsväldt, med en illaluktande suppuration; af ett tunnt vahr; så gordes omslag af Decoctum Cortieis Qverus med Sipirritus Camporatus. Nu först började patienten kunna förtära boullion och någon stadig föda, hvilket under suppurations- perioden varit omöjligt. Sedan 12 dygn passerat från Svulstens borttagande, var läkningen fullständig, utan någon knöl eller svulst i huden, efter stället, hvarest denna lång variga svulst, haft sitt fäste.

Att spara hud, ansåg jag nödvändigt, vid svulstens afknytning, i förmodan, att den förlängda delen af underlifvets Jictegumieter skulle återtaga sin förra form, hvilket också bestyrktes af utgången.

Den afsöndrade Tumören vägde 3 och ½ skålpund victuotio- vigt. Dess inre textur bestod af större och mindre fett- klimpar, i vissa lager fördelad, åtskilljda genom fasta membraner, glänsande, såsom teredines. Mellan- rummen voro uppfylde af Cellulosa, hvilken nu var ganska starkt fylld, af stockad svart blod.

//§3.// Tredje Qvartalet: Julii månad utmärktes af en kylig luft, med omväxlande regn. Rötmånaden var äfven kall och fuktig. Vid ett sådant luftens förhållande, var hälso- tillståndet fördelagtigt i denna landsort, i allmänhet. Under i fråga varande period förekom endast Gastrisk Feber, på en större ö, vid Östersjö kusten af Lofta församling. Denna ö utgorde 2:ne Mantal Säteri med underliggande Torp.

Emedan denna Feber, från början af Augusti fortfor, till medlet av October; torde en kort teckning af förhållandet, icke böra förbigås, hälst jag anstäldt 3:ne serskilta resor till stället och hvarje gång qvarstannat, från 4 till 6 dagar, för att observera sjukdomms förlopp och förestå sjukvården.

Med Gastrisk Feber, förstår jag, en förening af gastriska symptomer, med idiopatisk feber. Det gastriska tillståndet härleder sig troligen från en felagtig eller sjuklig secretion af Galla, Succes Daniveuticus och Succes gastrica. En lokal svaghet eller förstoppning i nämde functionsorganer lärer ofta ligga till grund; hvarföre man också sällan observerar, att ett gastriskt tillstånd är åtfölljdt af Synocha, men oftare af Typhus- feber.

Under närvarande feberperiod, inskränkt till nämde ö, syntes den lokala gastriska sjukdomen, en längre eller kortare tid förut, hafva föregått febern och således legat till grund för den samma. Febern hade Remittent Typus. Hos somliga återkom den på gifven tid och fortfor hälften af dygnet: hos andra åter förekommo 2 eller 3 feberparoseysmer på dygnet, af kort duration. Hos 3:ne fruntimmer af svag constitution, som först sjuknade, funnos de biliösa symptomerna rådande: således bäsk smak, brun tjock slem, på tungan, bäska emetationer, äckel och kräkning, en smärtsam känsla i trakten af Lefvern, värk i hiertgropen, stundom dof värk omkring nafveln. Första anfallet hade börjat, med en långvarig frysperiod, hvarefter febern, de följande dagarne återkom, utan föregående frossparoseysm. Hos tvänne af dessa slutade febern, utan svettning. Sprängningar uti armar och ben kändes, första dagarne; men detta symptom upphörde sedermera.

Hvitögat fick gulagtig färg, serdeles efter föregående kräkning: ansigtsfärgen var smuts gul. En ihärdig och fortfarande obstruction observerades, under feberns hela fortgång.

Febern fortfor, utan någon tydlig crisis, minskas från 15 dygnet, upphörde den omkring det 21:te. Hos en bland dessa patienter, 48 år gammal hade febern upphört vid sistnämnde tidpunkt; men sedan patienten i 14 dagar varit convalescent, och börjat njuta någon lättsmält föda inträffade en oväntad sinnesrörelse, kanske i förening med något diaetfel i min frånvaro. Häraf upp kom genast en Intermittent Quotidian, som varade tre paroxysmer; men öfvergick genast derefter till gastrisk remittent, i början af September. I detta försvagade tillstånd, ansåg jag, detta recediv af större fara för utgången. Den nya febern upphörde likväl, efter 13 dygn, men en tid af fulla 6 veckor erfordrades derefter till reconvalescencen och krafternas återhemtande.

Hos den andra patienten, 40 år och ogift, över geck den biliösa formen, på 3:die veckan, till putrid, med yrsel och sedan änteligen febern upphört, uppkom passiva Homorhagier från Intestium rectum, hvilka högligen försvagade henne. Fixa idéer och plågsamma Fantasier omväxlade med korta verkliga stunder, utan all {s….}, och patienten talade, flera timmar, med hög röst, utan att kunna lugnas. Denna förvirring i förståndet, fortfor, sedan aptiten återkommit och Homorhagien blifvit hämmad, och den upphörde först, efter 3:ne månaders förlopp eller sedan Nerosystiinet, återfått sin normala tonus och verkningsförmåga. -

Efter hand insjuknade 14 personer på denna ö; dock funnos sällan flera än 4 elr 5 personer, på en gång febersjuka, merändels af enkel gastrisk feber. Deribland afled en piga, på 8:de dygnet. Hvarje feber- anfall slutades hos dessa med ymnig svettning. Febern minskades småningom: värken i hiertgropen och äckeln aftog, alt efter som tungan renades och dessa patienter af arbets- klassen, voro merändels feberfria, efter 3:ne veckors förlopp, hvarefter aptit och krafter efter hand återvunnos.

Vid samma tid inträffade äfven, att flera starka personer, hvilka dels vårdade de sjuka, dels någong gång besökte dem, hade brist på aptit, olustighet, sömnagtighet, tyngd och en känsla af sprängning och dof värk i hela kroppen. Ett starkt Emeticum, gifvit vid första illamåendet, samt derefter ett varmt bad, uti ett kar, hämmade febers inbrytande, fastän mattighets tillståndet likväl fortfor 6 elr 7 dygn, under trötthet, bristande aptit och oförmögenhet till arbete. -

Som febern befarades blifva smittosam; blef min första omsorg, att vidmagthålla den högsta grad af propreté och sval luft samt dicomponera luften genom rökningar med chlorkalk och utspädd svafelsyra.

Behandlingen skiljde sig icke från den vanliga i denna feber, med fästadt afseende på individuela förhållanden; således måste man hos några anställa lokala blodevacuationer genom Iglar, vid inträffad congestion åt hufudet eller bröstcavitetus. - Sedan Emeticum, Digestiv och varmt bad föregått, sökte man inverka på det gastriska tillståndets häfvande, och under det slemsamlingen löstes och affördes, gifva tonus och verksamhet åt Tubus intestinalis.

I den bilösa formen gafs, under febertiden, en blandning af Muriat. Ammonicum med Iufusum Rhei, med Aqva Ammotionum, att taga matskedvis. På feberfria tiden, togs Extracum Taraxaci, uppblandadt med Aqva Menthae piperitider, med tillsatts af några droppar Aether, om kraftlösheten var betydlig. Vid långvarig sömnlöshet och slöhet i functionerna, föreskrefs: Moschus {..} duv med Castovum {..} qvator, med socker, hvar eller hvar annan afton, emedan bruket af opium var contraindiceradt, af förut varande congestion åt hufvudet. Under den långsamma convalescensen, och sedan tungan blifvit ren, gafs Tonicum af Cortix Clinae med Rad. Valerianae infucederat på Rhenskt Win, att taga matskedsvis.

Den rent gastriska formen, åter såsom den allmännast förekommande, behandlades således: Efter föregående Emetecum och Digestiv, brukades ett svettmedel af Camphert med Pulvis Nitrosus, för att sätta hud- organet i bättre verksamhet. En infusion af Flores Arnicae, en Liber, med Muriat. Ammonicum, 2:ne Dragchmer med Succes Liqvintivae, gafs matskedsvis, hvar annan timma. Vid långvarig sömnlöshet, föreskrefs Tinctura Hyosyami om aftonarne. När kritisk brytning inträffade, skedde det genom diarrhé eller och genom en ymnig urin- afsöndring, hvilken satte ett tegelfärgat sediment. -

//§4.// Början af 4:de Qvartalet utmärkte sig redan genom förebudne till en varagtig vinter, med ihållande frost och dimma. Redan den 24:de october föll första betydliga snö som qvarlåg några dagar Första hälften af November framskred, under omväxlande ymnigt regn, med storm, och i sista hälften af månaden tillfröso insjöarne.

Vid vintersolståndet eller den 18 och 19 December, föll ganska ymnig snö, med storm, med fortfarande slädföre till årets slut. En ganska betydlig köld af 18 till 20 grader, fortfor några dagar, vid slutet af året.

Oberäknad den förut beskrifne gastriska febern uti Lofta socken, som fortfor till slutet af October, förekommo inga anmärknings värda febrar inom districtet. Sjukdoms- karackteren var Catharrhalisk, uti de enskilta händelser, som observerades. Således förekommo lindriga eller svårare Catharrhal- febrar, med mer eller mindre svåra bröstaffectioner, på landsbygden. Dessutom observerades några casus, i November, af Angina Tonsillaris och Angina Parotidaea.

En speciel Chirurgisk händelse, som inträffade under denna tidpunkt, torde jag få äran anföra, i brist af andra ämnen.

Ehuru hufvudskador äro ganska allmänna, och genom sin dödliga utgång, ofta utgöra ämne för Medico- legala undersökningar, torde närvarande händelse likväl förtjena att antecknas för de åtföljande symptomerna, hvilka i början syntes vara allarmerande:

En gosse, 8 år gamal, af högre folk klassen och klen Kroppsbyggnad, hade på eget bevåg uttagit en häst från stallet och sedan ridit några famnar, när hästen i hast skyggade och nedkastade gossen på en stenig mark. Fallet observerades, kort derefter af en närvarande dräng, som upptog barnet från marken. Sanslös inbars gossen till sina föräldrar, som genast anmärkte, att han blifvit lam i venstra hälften av kroppen, att munnen var sned vriden och talförmågan aldeles förlorad. Patienten anfölls af äckel och kräktes äfven några repriser.

Man undersökte hufudet; men intet yttre sår upptäcktes - ingen blödning från näsa, mun eller öron var synlig. Ingen våldsam yrsel kunde obseveras; men gossen förde den rörliga handen, mot det ställe af bakhufvudet, där contusion träffat. På den öfriga kroppen syntes intet tecken, efter contusion - intet sår eller blånad på ryggraden. Under följande natten reste jag till stället.

Vid min ankomst, gaf man tillkänna, att man genast efter olyckshändelsens inträffande satt Barnet i varmt bad, och brukat frottering af Camfert- sprit, i tanke att kunna verka på Ansigts Musklarne och få tillrätta vridningen och snedheten i munnen, likväl utan verkan. Nu hade 16 timmar passerat från olyckshändelsen.

Midt för protuberrentia occipetalis externa, på högra sidan, kändes en föga upphöjd svulst med rodnad i huden, mycken hetta i hela bakhufudet, men utan sår i huden. Pulsen var klen, ojemn och Intermittent. Barnet kunde nu framföra enstafva ord, men gaf genom tecken tillkänna sina önskningar, således ingen yrsel. Lamtiden uti venstra hälften af kroppen fortfor, att vara lika; men patienten hade känsel i huden af lama sidan.

Vid betracktande af denna händelses orsak och symptomer, ansåg jag sannolikt, att contsion åstadkomit ett mindre extravasut innom hufvudskålen, hvars tryckning på Nervernas ursprung vållade lamtiden i motsatta sidan; men huruvida någon partid inflamation i Hiernans hinnor dermed var complicerad, vågade jag icke på förhand afgöra.

Som Venosection på lama armen misslyckades; öppnades åder på friska armen. Ett drastiskt laxativ gafs och förnyades; men utan all verkan. Denna torpor i tarmkanalen och inactivitet, har jag förr flera gånger observerat, vid hufvudskador. Retande Lavenent måste itereras 3:ne gånger, förr än någon evacuation kunde åstadkommas.

På hufvudet anlades kalla omslagsdukar, doppade uti Ättika och vatten, med upplöst Salmiae. Dessa omslag ombyttes ofta, för hettan på hufvudet. Pulsen blef jemnare, men höjde sig föga efter Venaesectionen. Slummer uppkom stundtals, utan yrsel, men ingen sömn. Nästa dag sattes 8 st blodiglar på Tinningarne och bakom öronen. Efter 5 timmars blödning påkom slummern mera sällan, och patienten syntes redigare, dock utan att kunna framföra andra, än enstafviga ord: lamheten var lika.

Mot afton föreskrefs Murias Hydrargyrosum {..}j med Pulv. Rad. Rhei serupulum, att taga ett sådant pulver, morgon och afton, för att söka befordra absorption af det supponerade extravasatet och derjemte verka på tarmkanalen; men den sistnämde afsigten förfelades. Resina Jalappae med Sal Auglie verkade äntligen på 3:dje dagen. Man gaf Pulvis Nitri oxalicus theskedsvis 3 elr 4 gånger på dygnet, jemte antiphlogistisk regim, med ganska kylig luft i rummet. Efter 4:ne dygns bruk af Calomel började dess verkan yttra sig på muncavitetens körtlar, hvarföre dess bruk måste tills vidare uppskjutas. Retande varma fotbad sattes dagligen, under det man fortsatte de kalla omslagen omkring hufvudet. På 7:de och 8:de dygnet började barnet klaga öfver hufvudvärk och susning för öronen, han talade vissa ord, dock ingen hel mening: lamheten förhöll sig lika och meriurial- retningen verkade lindrig spottning. På 10 dygnet besökte jag åter patienten, och som surrning i högra örat fortfor, sätter för andra gången 8 st. Blodiglar på hufvudet och den kylande regimen fortsattes. Härefter blef patienten redigare, och njöt några timmars sömn. På 11:te dygnet begärde han någon föda och fördrog dem, utan olägenhet. Bak på nacken lades nu ett större Vesicatorium hvilket underhölls vid stark supperation, med Corutum Sabinae.

Varma ångbad af Aromatiska kryddor, lokala på de lama extremiteterna, började nu brukas; samt Sinapismer på extremiteterna. Dessa retmedels effekt ökades genom frottering med Spirit Camphoratus med Tinctura Conthacidum; men som lamhetens orsak bestod innom hufvudskålen, förblef lamheten i samm skick, till dess orsaken änteligen hunnit undanrödjas.

Sedan 14 dygn passerat, syntes denna regime, ehuru långsamt, likväl verka till hufvudskadans förbättring och fördelande. Jag föranläts deraf, att ånyo gifva Calomel med Rheum; men endast hvarje afton, för att befordra absorption, sedan det febrila tillståndet upphört, och hufvudvärken högst sällan återkom. Efter 17:de dygnet upphörde man med bruket af calomel. Talförmågan återkom nu småningom till det vanliga i ansigtmusklerne hade återtagit sin form och verksamhet. Patienten flyttades uti en ländstol, hvaruti han förmådde sitta några timmar af dagen, återfeck sömn och aptit. -

Endast Dragmedlen på nacken fullföljdes. Nu återstod ändock Lamheten uti extremiteterna på venstra sidan.

Patientens krafter voro mycket medtagna, ehuru redighet i begrepp och talförmåga återvunnits. -

Att nu verka på Nerverna och återgifva Musklerne sin tonus och verksamhet, föreskrefs en Infusion på Flores Arnicae med Radix Valerianae, hvilken gafs matskedsvis försatt med några droppar Liqvor Nervinus Bangiö.-

Patienten försökte först bruka kryckor, 5 veckor efter händelsen. Derefter, för att verksammare inverka på nerverna, föranställdes Electriska Bad; och gnistor urladdades, efter den direction, som nerverna äga på extremiteterna. Fadren undervisades, för att under min frånvaro kunna använda Electricteten, med den lyckliga påfölljd, att Gossen änteligen kan bort lägga kryckorna, 10 veckor, efter det olyckliga fallet. Från den tiden har fullkomlig rörelseförmåga ägt rum; ej heller någon olägenhet af hufvudskadan observerad. -

Lodin. C.G. Med. Doct. Chir. Magist: Stads Läkare i Westervik.

Olai, Anders. Medicin Doct. Chir. Magister Batallions Läkare vid Calmars Kong. Regimente, bor i Sefvedes Härad, nära Wimmerby.

Lemvijk, Carl. Chirurgiae Magister, Assessor, Stads- Chirurg och Kurhus Läkare uti Westervik.

Lundbom, C.J. Chirurgae Magister, Practicus i Södra Tjust Härad, bor uti Odnesvi socken.

Ringblom Carl, Chirurgiae Studiosus 1798, Stads Chirurg i Wimmerby.

Törngren Anders, Medhjelpare hos framlidne Prov. Medic Doctor Nyander, bor uti Aspelunds Härad, 2 mil från Wimmerby. -

Rydberg, C. för detta Underläkare vid Calmare Rgte f.d. Bruk Läkare vid Åtvidaberg, bor uti Ed socken af Norra Tjust Härad.

Behr, af Judiska Nation, uppgifva sig hafva tjenstgjort vid Kong. Flottans Sjukhus á Carlskrona, född i Curland, bor nu uti Misterhult socken af Tunaläns Härad.

På Apoteket i Westervik:

Backman E. emottog Apoteket den 17 April 1822 efter ingånget köp.

Fagerlund, Anders,Pharmaciae Studiosus, Examinerad uti Westerås 1833.

Jern, Sven Joh, född i Linköping 1815, antagen till Elev vid Apoteket uti April 1833.

På Apoteket i Wimmerby:

Setterberg, Johan, Apotekare, tillträdde Apoteket den 1 Septemb. 1828.

Renström, Pharmaciae Studiosus, Examinerad .d. 15 Septemb. 1830.

Hernström, Sven Johan, född i Askersund, 1817, antagen till Elev, den 4 November 1833.

Barnmorskor:

Björkander Johanna född Westerberg, Enka, Examinerad 1805, bor i Wimmerby, 74 år gamal och orklös. -

Fougelberg, Sophia Albertina, ogift, Examinerad 1825, bor i Wimmerby

Rydberg, Anna Charlotta. Ogift, född 1812, Examinerad 1834, antagen till Stadsbarnmorska i Wimmerby 1835.

Wetterholm Lovisa, Enka, Examinerad 1820, antagen till barnmorska med Lön i Westervik.

Nyberg, Anna, Enka, Examinerad 1826, Stads Barnmorska med Lön i Westervik.

Lindgren, Lovisa, Examinerad, 1834 Extra Barnmorska i Westervik -

Ludstedt, Brita, född Lönn, Examinerad 1813, har lön af Odenswi socken i Södra Tjust Härad.

Österman, Fredrica, född Hornvall, Examinerad 1815, åtnjuter Lön af Gamleby socken af Södra Tjust Härad.

Skott, Johanna, född Billman, Examinerad 1816, har Lön af Hannes socken af Norra Tjust Härad.

Dahlström, Enka, 76 år gamal och orklös, bor uti Aspelunds Härad och Målillja socken.

Sjöberg Hedvig, född Palmer, Examinerad 1832 har Lön af Rumskulla Pastorat i Sefvedes Härad.

Petersson Sophia Christ. född We{.}ss, Examinerad af Profosser Trendelenberg i Skåne 1820, bor på Hagelrums Bruk uti Aspelands Härad.

Boström, Jonas, Examinerad i Skara, bor i Hjorthed socken af Södra Tjust Härad.

Ahlberg, Hofslagare vid Smålands Kong. Hussar Regimente bor i Mörlunda socken af Aspelands Härad.

Wimmerby den 25 Februarii 1836.

Svante Hanström

Procincial Läkare

Lodin. C. G. Med. Doct. Chir. Magist: Stads Läkare i Westervik.

Olai, Anders Medicin Doct. Chir, Magister Batallions Läkare vid Calmar Kong. Regemente, bor i Sefveds Härad, nära Wimmerby.

Lemvijk, Carl. Chirurgiae Magister, Assesor, Stads- Chirurg och Kurhus Läkare uti Westervik.

Lundbom, C. J. Chirurgiae Magister, Practicus i Södra Tjust Härad, bor uti Odnesvi socken.

Ringblom Carl, Chirurgiae Studiosus 1798, Stads Chirurg i Wimmerby.

Törngren Anders, Medhjelpare hos framlidne Prov. Medic Doctor Nyander, bor uti Aspelunds Härad, 3 mil från Wimmerby. -

Rydberg, C, f d Underläkare ci Calmare ?? f.d. Bruk Läkare vid Åtvidaberg, bor uti Ed sockn af Norra Tjust Härad.

Behr, af Judiska Natur, uppgifver sig hafva tjenstgjort vid Kong. Flottans Sjukhus i Carlscrona, född i Curland, bor uti Misterhult socken af Tunaläns Härad.

Baeckman E. mottog Apoteket den 17 April 1822 efter ingånget köp.

Fagerlund, Anders, Pharmacio Studiosus, Examinerad uti Westerås 1833.

Jern, ?? Joh, född i Linköping 1815, antagen till Elev vid Apoteket uti April 1833.

Setterberg, Johan, Apotekare, tillträdde Apoteket den1 September 1828.

Renström, Pharmaciae Studiosus, Examinerad, d, 15 September 1830.

Hernström, Sven Johan, född i Askersund, 1817, antagen till Elev, den 4 November 1833.

Björkander Johanna född Westerberg, Enka, Examinerad 1805, bor i Wimmerby, 74 år gamal och orklös. -

Fougelberg, Sophia Albertina, ogift, Examinerad 1825, bor i Wimmerby

Rydberg, Anna Charlotta, Ogift, född 1812, Examinerad 1834, antagen till Stadsbarnmorska i Wimmerby 1835.

Wetterholm, Lovisa, Enka, Examinerad 1820, antagen till barnmorska med Lön i Westervik.

Nyberg, Anna, Enka, Examinerad 1826, Stads Barnmorska med lön i Westervik.

Lindgren, Lovisa, Examinerad, 1834 Extra Barnmorska i Westervik -

Sundstedt, Brita, född Lönn, Examinerad 1813, har Lön af Odenswi socken i Södra Tjust Härad.

Österman, Fredrica född Hornvall, Examineras 1815, åtnjuter Lön af Gamleby socken af Södra Tjust Härad.

Skott, Johanna, född Billman, Examinerad 1816, har Lön af Hannäs socken af Norra Tjust Härad.

Dahlström, Enka, 76 år gamal och orklös, bor uti Aspelunda Härad och Målillja socken.

Sjöberg Hedvig, född Palmaer, Examineras 1832 har Lön af Permskulla Pastorat i Sefved Härad.

Peterson Sophia Christ. född We?ss, Examinerad sf Professer Trend??berg i Skåne 1820, bor på Hagel?? Bruk uti Aspelands Härad.

boström, Jonas, Examinerad i Skara, bor i Hjortec socken af Södra Tjust Härad.

Ahlberg, Hofslagare vid Smålands Kong. Husar Regimente bor uti Mölunda socken af Aspelunds Härad.

Wimmeerby den 25 Februarij

Svante Hanström

Provincial Läkare