DÖDSORSAKERNA OCH DÖDLIGHETEN I STOCKHOLM 1871-1890 EFTER KÖN, ÅLDER, ÅRSTID OCH STADSDELAR AF PROF. KLAS LINROTH

Bihang till Stockholms stads helsovårdsnämnds årsberättelse 1891

STOCKHOLM TRYCKT HOS K.L. Beckman, 1892.

Inledning.
Sedan alla svenska läkare genom kongl. kung. den 4 november 1859 blifvit ålagda att afgifva dödsattester beträffande avlidna, hvilka de vårdat under sista sjukdom, och det tillika föreskrifvits, att nämnda attester, sedan de af presterskapet användts i och för dödsorsakernas anteckning i församlingarnas dödböcker, värdefullt material för studiet af dödsorsakerna och dödligheten i städerna blifvit tillgängligt. För dess tillgodogörande ålades det genom Sundhetskollegii cirkulär den 14 november 1864 stadsläkarne att årligen enligt bestämdt formulär upprätta en tabell öfver dödsorsakerna, hvar och en för sin stad, och Sundhetskollegium offentliggjorde för hvartdera af åren 1864-70 en på dessa tabeller grundad statistisk öfversigt af dödsorsakerna i rikets städer.
Men redan tidigare och första gången för året 1861, eller det första år, hvarunder den nya ordningen med dödsattesterna varit gällande, utarbetade dåvarande chefen för Statistiska centralbyrån, dr. FR. TH. BERG, med ledning af de anteckningar i församlingarnas dödböcker, som af presterskapet verkställts efter läkareattesterna, årliga öfversigter af dödsorsakerna i städerna. Dessa upphörde med 1863 för alla städer utom Stockholm, för hvilken de fortforo ända till och med 1867. De finnas tryckta i Statistiska centralbyråns und. årsberättelser och innehålla likasom Sundhetskollegiets motsvarande tabeller en fördelning af dödsorsakerna efter kön och åldersklasser.
Af de för åren 1864-67 på detta sätt offentliggjorda dubbla redogörelserna för Stockholms mortalitet, af hvilka Statistiska centralbyråns ständigt upptaga ett betydligt större antal dödsfall än Sundhetskollegiets, framgår tydligt, att icke på långt när alla afgifna dödsattester kommo sundhetsnämnden och förste stadsläkaren till handa. Dock förbättrades förhållandet år från år. Men förr än omkring 1870 kunna icke dödsattesterna anses hafva influtit med nödig fullständighet.
Först vid denna tid och sedan dr. C. G. GRÄHS blifvit förste stadsläkare i Stockholm och med intresse och skicklighet tagit saken om hand började också
//Sid. 4//
fullständigare och mera omfattande behandling af materialet att verkställas. Från samma tid finna vi också hufvudstadens dödlighetsstatistik publicerad genom kommunens egen försorg. Första gången skedde det för år 1869 i "Berättelse angående Stockholms kommunalförvaltning åren 1869 och 1870" (tryckt 1872). Af de där intagna mortalitetstabellerna, hvari dödsfallen hade fördelats på åldrar och församlingar, trycktes äfven en mindre separatupplaga. För 1870 utgafs första gången såsom sjelfständigt arbete af dr. GRÄHS utarbetad "Statistisk öfversigt af dödsorsakerna i Stockholm", och efter denna tid har förste stadsläkaren årligen med det biträde, som af kommunalmyndigheterna ställts till hans förfogande, utarbetat en med åren allt fullständigare öfversigt af dödligheten och dödsorsakerna, hvilken på stadens bekostnad befordrats till trycket, f.o.m. 1881 i Helsovårdsnämndens årsberättelser till Medicinalstyrelsen, och hufvudsakligen innehållit en fördelning af materialet på kön, åldrar, årstider och stadsdelar.
För att vinna en tillförlitlig insigt om dödligheten och dess orsaker är det emellertid icke tillräckligt att år från år hopa ett allt större material af primäruppgifter och årstabeller. Det är också nödigt att understundom stanna och bereda sig möjlighet till en återblick, att göra en sammanställning för en längre tidrymd. Åtminstone borde så ske hvart 10:de år. För särskilda ändamål hafva visserligen mindre delar af sifferförrådet vid olika tillfällen öfversigtligt hopställts och begagnats. Men till någon samlad bild af Stockholms mortalitet för en längre period hafva de rika och i hufvudsak goda källorna ännu icke användts. Då nu årsöfversigter från tvenne hela decennier, 1871-80 och 1881-90, ligga färdiga, har författaren häraf ansett, att tiden vore inne att söka fylla den lucka, som uppstått, och därför företagit sig att utarbeta en öfversigt af dödsorsakerna och dödligheten i Stockholm 1871-90. Öfver arbetsmaterialet och de begagnade undersökningsmetoderna lemnas här några nödiga ansedda upplysningar.
Arbetets källor äro, såsom redan antyds, hufvudsakligen uppgifterna i nyssnämnda tryckta, årliga statistiska öfversigter. Där behöfliga data saknats i dessa, såsom beträffande några dödorsakers fördelning på månader, hafva de felande uppgifterna hemtats ur i Helsovårdsnämndens arkiv befintliga, otryckta detaljtabeller, hvilka naturligtvis grunda sig på samma primäruppgifter, som de tryckta tabellerna, till hvilka de äro förarbeten. Blott undantagsvis hafva dödsattester ånyo granskats för att gifva klarhet i enstaka, tvifvelaktiga fall. Äfven folkmängdssiffrorna äro desamma, som användts i årsöfversigterna, och härröra således från mantalsskrifningarna.
Hela undersökningsmaterialet, 90282 attesterade dödsfall, har fördelats på femårsperioder. Denna fördelning har till kön, åldersklasser, årstider och stadsdelar fullständigt genomförts för dödsfallen i deras helhet, för alla dödsorsakgrupperna samt för de vigtigaste enskilda dödsorsakerna. I de häröfver utarbetade tabeller, som utgöra 3:dje delen af detta arbete, är flertalet af de absolua tal nedlagdt, hvilka utgöra grundvalen för efterföljande undersökning, hvaremot jämförelsetalen
//Sid. 5//
alla intagits i 1:sta och 2:dra delarna. Såsom jämförelsemedel vid sammanställningen af qvinnqvenniernas siffror efter olika synpunkter har hufvudsakligen användts s.k. "dödstal" och "mätare" för dem. Vi torde här böra definiera dessa begrepp.
Dödstal (dt.) är uttrycket för antalet döda per år och jämna tusental af medelfolkmängden. I fråga om dödsorsakerna äro dödstalen i detta arbete beräknade på 10000 invånare, hvilket angifves genom tecknet 1/10000. Vanligen afser man med dödstal dödligheten pro mille (promille). Så äfven här vid behandlingen af dödligheten i allmänhet. Men då det gäller dödstal för särskilda dödsorsaker, blifva talen ofta så små, att det synts tjenligare att räkna på 10000 invånare för att få hela tal. Till undvikande af otydlighet har detsamma måst ske äfven i fall, då pro-milleberäkning skulle gifvit tillräckligt stora siffror. Om det t.ex. anföres, att dödstalet för lungsot 1871-90 är 36,2 1/10000, så är därmed sagdt, att årligen under denna tidsrymd i Stockholm af lungsot aflidit 36,2 på hvarje 10000-tal af periodens medelfolkmängd. Säges det, att april månads dödstal för samma sjukdom och tid är 45,3 ???, så menas därmed, att om dödligheten hela året rundt varit lika hög som i medeltal för aprilmånaderna, skulle 45,3 personer årligen dött af 10000, o.s.v.
Med dödstalens mätare, ett uttryck, som vi lånat ur G. SUNDBÄRGS afhandling om dödligheten månads- och årstidsvis i Sverige 1861-80 ¹⁾, afse vi tal, som i lättfattliga siffror angifva den inbördes storleken af en grupp på ett eller annat sätt sammanhörande eller jämförliga dödstal. Om t.ex. alla månadernas dödstal för en dödsorsak uträknats, så erhållas mätare för dem genom att sätta hela det motsvarande årets dödstal =100 och därpå räkna ut, huru stora månadsdödstalen i förhållande därtill äro. På samma sätt, om hela Stockholms dödstal för någon sjukdom sättes =100, så fås mätare för de särskilda församlingarnas dödstal genom att beräkna deras relation till detta runda tal.
Samtliga jämförelsetalen äro uträknade med Odhners räknemaskin. Den stora lättnad i arbetet, som därigenom åstadkommits, har lockat till utförande af en del beräkningar, som eljest skulle förbigåtts såsom mindre vigtiga.
Stor svårighet har åstadkommits deraf, att under redovisningstiden tillämpats tvenne hvarandra mycket olika dödsorsaksnomenklaturer. Efter den äldre, som påbjöds till efterrättelse genom Sundhetskollegii cirkulär den 5 mars 1860, äro öfversigterna för åren 1871-74 uppställda, men därefter har nomenklaturen af 1874 tjenat till rättesnöre. I detta arbete hafva dödsorsakerna ordnats efter den senare normen. I vissa fall har det dock varit omöjligt att omordna dödsorsakerna för 1871-74, emedan de äldre och de nyare rubrikerna haft olika omfattning. Dessa fall komma att särskildt påpekas i texten, hvart och ett på sitt ställe.
Åldersfördelningen för de döda var i öfversigterna för 1871-75 följande:
¹⁾ Statistisk tidskrift 1883, sid. 153.
//Sid. 6//
0-1, 1-2, 2-3, 3-4, 4-5, 5-10, 10-15, 15-20, 20-25, 25-35, 35-45, 45-55, 55-65, 65-75, 75-85, 85-95 år samt slutligen ännu äldre. Från och med 1876 hafva i enlighet med Sundhetskollegii formulär för helsovårdsnämndernas öfversigter af städernas dödsorsaker tillämpats följande förändrade indelning i åldersklasser: 0-1, 1-5, 5-10, 10-20, 20-40, 40-60, 60-80 samt öfver 80 år. Den senare fördelningen har måst användas i detta arbete. För att då kunna göra äfven de 5 första årens alla dödsfall användbara i åldersöfversigterna, har det antagandet gjorts, att de dödsfall, som tillhöra åldrarna 35-45, 55-65 samt 75-85 år fallit jämnt på alla 10 åren i hvarje grupp, och i enlighet härmed har ny åldersfördelning skett för åren 1871-75. Antagandet är visserligen helt och hållet godtyckligt, men torde icke i något fall verkat störande
För den mantalsskrifna folkmängden finnes åldersfördelning ej förr än 1883. För 5-årsperioderna 1871-75 och 1876-80 har därför till grund för folkmängdens åldersfördelning lagts den proportion, hvari åldrarna voro fördelade vid folkräkningarna den 31 dec. 1870 och 1880; och har det synts riktigare att göra fördelningen för båda perioderna efter folkräkningarnas medelresultat, än att dela förra perioden efter typen af d. 31 dec. 1870 och den senare efter motsvarande typ 10 år därefter ^1). Det ringa antalet med okänd ålder har utdelats på åldersgrupperna.
I stället för att redovisa dödsfallen på qvartal, såsom i de årliga öfversigterna skett, hafva de i detta arbete fördelats på årstider såsom mera upplysande med hänsyn till de meteorologiska förhållandenas inflytande på dödligheten. Våren omfattar månaderna mars - maj, sommaren juni - augusti o.s.v. Då man ej varit bunden till ett enda års siffror, utan haft att göra med tvenne decenniers, har det naturligtvis varit lika lätt att välja det ena fördelningssättet som det andra. Öfverallt där relativa tal begagnats vid redogörelsen för dödligheten månads- eller årstidsvis, hafva gifvetvis månaderna eller årstiderna för att fås fullt jämförliga reducerats till samma längd. Och då dödstal städse begagnats vid jämförelserna, har reduktionen skett på det numera ofta brukliga sättet ²⁾, att ur det månatliga antalet dödsfall beräknats, huru många dödsfall skulle komma på 100 dagar (division med resp. 31, 30, eller februari månads medeldagantal och decimalkommats flyttning 2 steg åt höger), hvarefter motsvarande medelfolkmängd för 5-, 10-, eller 20- års perioder dividerats med 3,652 för att fås att motsvara de 100 dagarnas dödsfall, och dödstalet uträknats på vanligt sätt. Vid den grafiska uppteckningen af månadernas dödlighet har den afvikelsen skett från det vanliga förfaringssättet, att kurvorna utsträckts öfver ett rutnät för 18 månader i stället för 12. Därigenom blifver
¹⁾ Sålunda inträffar visserligen den egendomligheten, att t.ex. medelbefolkningssiffran för mankön i åldern 5-10 år under qvinqvenniet 1876-80 blifver större än motsvarande absoluta tal för 1880., Men då denna åldersgrupp år 1870 utgjorde 9,3 procent, men år 1880 endast 7,4 procent af summan mankön, och några uppgifter icke finnas för mellantiden, torde intet oriktigt ligga uti att räkna med den uppkomna medelprocenten (8,3 procent). Se vidare tab. 2 i arbetets 3:dje afdelning.
²⁾ Jfr t.ex. Statistisk tidskrift 1883, sid. 194.
//Sid.7//
det lättare för ögat att uppfatta öfvergången från december till januari, än om man nödgades vid kurvans slut vid december med blicken gå tillbaka till teckningens venstra kant.
Vid dödlighetens fördelning på stadsdelar, församlingar, är följande att anmärka. Ända till och med år 1881 inregistrerades dödsfallen från offentliga inrättningar bland de församlingars döda, inom hvilkas gränser de äro belägna. När då, såsom i Stockholm eger rum, dessa inrättningar äro mycket ojämnt fördelade, så komma församlingssiffrorna att lida ett bestämdt inflytande af detta bokföringssätt. Så visade t.ex. Adolf Fredriks förs., som på sin lott fick alla dödsfallen inom Allmänna barnhuset och Sabbatsbergs fattighus, en oproportionerligt hög dödlighet, specielt i de yngsta och de äldsta åldersklasserna. Ladugårdslands förs. fick genom de där förlagda kasernerna ett tillskott af manliga invånare i en viss ålder, hvilket rubbade folkmängdens naturliga fördelning på kön och åldersklasser. Från och med 1882 äro de allmänna inrättningarna så väl hvad folkmängd som dödsfall beträffar frånskilda församlingarna och redovisade för sig. De mest vilseledande resultaten af det förra registreringssättet komma att i texten framhållas. Vid detta arbetes begagnade måste emellertid noga ihågkommas, och skall däri ofta framhållas, att dödstalen för inrättningarna icke äro direkt jämförliga med församlingarnas. Omsättningen af invånare måste nämligen äfven tagas i betraktande, och denna år, särskildt hvad angår barnhus, mycket stor. Jakobs och Johannes församling i Stockholm bildar ett lånt och smalt område, som sträcker sig från Norrström till Brunnsviken. Förr i tiden var hufvudsakligen blott den centrala delen häraf (Jakobs förs.) bebyggd. Mer och mer har emellertid äfven den yttre delen (Johannes förs.) befolkats, men med en i socialt och ekonomiskt hänseende helt olika stäld folkmängd mot den, som fortfarande bebor Jakobs-området. Båda hafva, såsom bildande en församling, ända t.o.m. 1885 bokförts tillsammans. Då dödligheten varit synnerligen låg i den äldre, hög däremot i den nyare stadsdelen, har på detta sätt uppkommit vilseledande medeltal. För undvikande af den sålunda påpekade olägenheten redovisas sedan 1886 de båda områdenas dödlighet särskildt, och för perioden 1886-90 lemnas, mestadels i noter till texten, särskilda dödstal för Jakobs och Johannes församlingsområden. Olikheten mellan dessa tal visar bäst, att den skedda ändringen varit af behofvet påkallad.

Dödligheten har under de tjugu redovisningsåren varit underkastad högst anmärkningsvärda förändringar. Under det att dödstalet för hela tidsrymden 1871-90 var 25, 7, uppgick det för de fyra femårsperioder, hvarför detta dödstal utgör ett medeltal, till resp. 35,3, 25,7, 24,2, samt 20,8. För att kunna bedöma förändringen och dess innebörd, skola vi i arbetets första afdelning genomgå de särskilda dödsorsakerna,
//Sid. 8//
ordnade i hufvudgrupper efter 1874 års dödsorsaksnomeklatur, och se huru de fördela sig på kön, ålder, månader, församlingar o.s.v. Därefter skola vi i andra afdelningen behandla dödligheten, sådan den för kön, ålder, årstider (månader) och församlingar blifvit genom alla dödsorsakernas samverkan. Därvid skola vi med ledning af det föregående studiet af dödsorsakerna söka påvisa hvilka bland dessa, som utöfvat anmärkningsvärdare inflytande på mortalitetssiffrorna och deras fördelning efter de synpunkter, som vanligen särskiljas vid befolkningsstatistiska arbeten. I tredje afdelningen slutligen införas i tabellarisk form de absoluta tal, på hvilka framställningen i de föregående afdelningarna stödjer sig. I fråga om dessa tabeller begagnar förf. tillfället att här uttrycka sin erkänsla för det värdefulla bistånd han vid deras sammanställande rönt af Helsovårdsnämndens statistiska biträde, Herr Revisor R. HERLITZ, hvars samvetsgranna arbete väsentligen underlättat författarens möda.

//Sid. 9//
Första afdelningen. Dödsorsakerna.

Medfödda bildningsfel och sjukdomar.
Under denna hufvudgrupp hafva jämte de dödsorsaker, som enligt 1874 års nomenklatur bort hit hänföras, äfven uppförts de enstaka fall, som rubricerats såsom missfoster. För dem af redovisningsåren (1871-90), hvarunder den statistiska öfversigten af dödsorsakerna i Stockholm uppställts efter den äldre nomenklaturen, har visserligen medfödd syfilis utbrutits från hufvudgruppen konstitutionella sjukdomar och lats till den nu ifrågavarande, likväl har så icke kunnat ske för året 1871, alldenstund nämnda dödsorsak då ej redovisades skild från förvärfvad syfilis.
Dödsfallen i Stockholm 1871-90 af bildningsfel och medfödda sjukdomar uppgingo till 3935, sålunda fördelade:

Rätteligen borde, såsom nyss antyddes, härtill hafva kommit ytterligare 29 fall af antagligen medfödd syfilis (11 af man- och 18 af qvinnkön), så att samtliga de attesterade fallen af denna sjukdom under åren 1871-90 uppgå till 443.
//Sid. 10//
På 10000 invånare kommo under de särskilda qvinqvennierna nedanstående antal dödsfall:

Först under de sistförflutna fem åren har således någon minskning kunnat iakttagas.
Räknas i stället på lefvande födda, så dogo på 1000 under hela perioden 33,4.
På könen fördela sig dödsfallen så, att 2207 tillhöra manskönet och 1728 qvinnkönet. Af 10000 invånare dogo:
af mankön 14,o, af qvinnkön 8,9; m. om q. =100 157.
Utföres samma beräkning på 1000 lefvande födda, så dogo:
af mankön 36,7, af qvinnkön 30,0; m. om q. =100 122.
Åldersklasserna äro sålunda representerade. På första lefnadsåret komma 3883, på 2:dra - 5:te lefnadsåret 47, på 6:te - 10:de 3 samt på det 11:te - 20:de 2. De allra flesta af sistnämnda 52 dödsfall berodde på medfödd syfilis.
Efter månade och årstider äro dessa dödsfall fördelade i tabellen 12. Uträknas dödstal för hvarje månad och årstid och s.k. mätare för dessa, så erhållas nedanstående siffror:

Grafiskt är samma förhållande framställdt på Pl. I, 1. Af redogörelsen synes, att dödligheten i medfödd allmän svaghet m.m. varit störst i januari, hvarefter
//Sid. 11//
densamma oafbrutet minskats till midsommartiden, samt att den varit jämförelsevis låg under hela sommaren och hösten för att efter november stiga till sitt maximum i januari. Vinterkylan med dess följder synes sålunda vara ett moment, som understödjer dessa dödsorsakers förderfliga inflytande på de späda barnen.
Inom olika stadsdelar har dödligheten af dessa orsaker, såsom synes af tab. 13, ställt sig mycket olika.
Dödstalen för församlingarna 1871-90 voro:

För åren 1886-90, hvarunder siffrorna för Jakobs och Johannes församlingar hållits åtskils, var dödstalet för den förra 6,1 1/10000och för den senare 16,0 1/10000. För barnhus och barnhem med 74 dödsfall på de 9 åren 1882-90 blifver dödstalet 117,8 1/10000, hvarvid likväl ej får glömmas, att omsättningen af de späda invånarne på dessa anstalter är synnerligen liflig, men att endast det vid mantalsskrifningstillfällena befintliga barnantalet kunnat i befolkningssiffrorna upptagas. Bättre än medeltalet för hela staden ställde sig sålunda dödligheten i Jakobs, Klara, Ladugårdslands och Nikolai församlingar, sämre i de öfriga stadsdelarna, sämst i Johannes församling. Med kännedom om förmögenhetsförhållandena i allmänhet taget i de skilda stadsdelarna, torde man kunna säga, att de välbergade af Stockholms invånare företrädesvis bo i de förstnämnda församlingarna, och att de sistnämndas hufvudbefolkning utgöres af arbetare. Sannolikt är väl också, att dödligheten i de medfödda sjukdomarna blifver större i samma mån tillgångarna hos familjerna eller mödrarna äro mindre och sålunda äfven utvägarna att kunna egna en ändamålsenlig vård åt de redan vid födelsen klena barnen ringare.

//Sid. 12//

2. Hög ålder.
Ålderdomsaftyning, som under ofvanstående rubrik enligt dödsorsaksnomenklaturen bildar en egen hufvudgrupp, har i Stockholm under hela 20-årsprioden förorsakat 2461 dödsfall eller 2,7 procent af alla, som under samma tid inträffat. De gifva följande dödstal:

Häraf kan slutas, att dödligheten snarare till- än aftagit under redovisningsperioden, hvilket naturligtvis icke är egnadt att framkalla något beklagande, då ju detta dödssätt är att betralta såsom, så att säga, fysiologiskt och således bör slutligen nå dem, hvilka undgå verkliga sjukdomar.
För de olika könen spelar detta dödssätt en väsentligen olika roll, hvilket man kan se redan af det absoluta antalet dödsfall af detta slag, hvilket för män är 475, men för qvinnor icke mindre än 1986 eller mera än 4 gånger så stort. Af alla periodens dödsfall bland man- och qvinnkön utgör detta resp. 1 och 4,5 procent. Långt flera qvinnor än män hafva således skattat åt förgängelsen genom detta mera naturenliga dödssätt. Dett synes bero därpå, att männen mera sällan nå den ålder, då döden blifver naturlig. Räknar man ut dödligheten på grund af den manliga och qvinnliga folkmängden i de högre åldersklasserna, får man nämligen ingen anmärkningsvärd skillnad könen emellan.
I afseende på åldern bör då först erinras, att blott ett enda fall af ålderdomsaftyning har angifvits för åldern under 60 år. De öfriga, om man bortser från tvenne fall med okänd ålder, fördela sig så, att 1076 komma på åldern 60-80 år och 1382 på åldersgruppen öfver 80 år. Dessa olika åldersklassers dödstal återgifvas här.

Dödstalet, som är så betydligt mycket större för qvinnkönet, då man räknar med hela folkmängden, blifver således ungefär detsamma för båda könen, om man
//Sid. 13//
håller sig till folkmängden inom de åldersklasser dessa dödsfall uteslutande tillhöra. Af 60-80- åringar dog knappast 1/2 procent af ålderdomsaftyning, men af personer öfver 80 år afledo däraf omkring 10 procent, således hvar 10:de åldring.
Redovisningsperodens dödstal för månader och årstider, räknadt på 10000 invånare, jämte mätare för desamma anföras här.

Dessa jämförelsetal och isynnerhet den grafiska framställningen af dem (Pl. I, 2) åskådliggöra, huruledes minsta antalet dödsfall af denna art inträffat i augussti och september, eller i allmänhet under sensommaren och början af hösten. Kurvan har å andra sidan tvenne lika höga toppar, af hvilka den ena infaller i januari. Den andra reser sig, efter ett jämnt fallande under februari - april, brådstörtat i maj för att strax därpå ånyo lemna rum för ett betydligt fallande till minimum i augusti. Af siffrorna för de skilda femårsperioderna framgår, att under hvar och en af dem en dylik vårstegring förekommit jemte vinterstegringen, ehuru den än börjat tidigare, än fortfarit längre.
Församlingsvis dogo under de 20 åren i årligt medeltal på 10000 invånare:

//Sid. 14//
Vi se häraf, att siffran för Adolf Fredriks församling varit så stor, att den förmått nedtrycka dödstalet för hela Stockholm under alla de öfriga församlingarnas. Skälet härtill är uteslutande att söka däri, att dödsfallen från Sabbatsbergs fattighus, med plats för omkring 1000 hjon, hvilket mottog sina skyddslingar från hela staden, ända till år 1882 uppfördes på Adolf Fredriks församling, inom hvars territorium den stora fattigvårdsinrättningen ligger. Hvilket inflytande denna omständighet utöfvade, synes t.ex. däraf, att under de 11 år utaf redovisningsperioden, hvarunder fattighusets dödsfall sammanslogos med församlingens, där inregistrerades 30,8 döda af ålderdomsaftyning i årligt medeltal, men unde de sistförflutna 9 åren däremot 10,1, trots folkmängdens betydliga tillväxt. Dödstalen hafva efter skiljsmässan utgjort:
för Adolf Fredriks församling (1886-90) 2,3 1/10000
för försörjningsinrättningarna (1882-90) 183,3 1/10000
För öfrigt framgår af församlingssiffrorna, att dödligheten af ifrågavarande orsak varit mycket olika i skilda stadsdelar, men att fördelningen varit en annan än t.ex. för dödsfallen till följd af medfödda sjukdomar. Så visar Kungsholms församling här den lägsta mortaliteten, hvilket kunde tänkas bero därpå, att bland arbetarebefolkningen, som af denna församlings invånare utgör det öfvervägande flertalet, ett jämförelsevis ringa antal individer når så hög ålder, att de kunna dö en fysiologisk död, eller att de då åtminstone icke dö i hemmen, utan på fattighusen. Af tab. 4 kunna vi också se, att ingen af Stockholms församlingar har jämförelsevis så få invånare öfver 60 år, som just Kungsholms församling. Emellertid visa andra arbetaredistrikt högre dödlighetssiffror vid sidan af t.ex. Klara församling.

3. Infektionssjukdomar.
Denna betydande grupp bland dödsorsakerna i Stockholm under de tvenne årtiondena 1871-90 har orsakat sammanlagt 12068 dödsfall, eller drygt 13 procent af alla hufvudstadens dödsfall. Då flertalet af hithörande sjukdomar enligt sin natur uppträda i epidemier, kan en olika fördelning af dödsfallen på en så lång tidrymd som den, hvarför här redogöres, lätt uppstå. Också utgjorde hithörande dödsfall under perioden 1871-75, då smittkoppor och fläckfeber grasserade, nära 17 procent af samtliga dödsfall mot allenast 12 procent under qvinqvennierna 1876-90. Uträknas infektionssjukdomarnas dödstal för de särskilda 5-årsperioderna och för hela årsföljden, så utgöra de:
//Sid. 15//

Med undantag af det första qvinqvenniet, hafva infektionssjukdomarna tillsammantagna således, trots enskilda epidemier, spelat ungefärligen samma roll såsom dödsorsaker. Dödstalen för femårsperioderna 1876-90 skilja sig ej mycket från hvarandra. Intet af dem når fullt till hälften af motsvarande siffra för 1871-75.
Könen. Af alla dödsfall bland mankön utgjorde infektionssjukdomarnas kontingent 12,7 procent; bland qvinnkönets dödsfall bidrogo de med 14 procent. Könens dödstal för hela 20-årsperioden äro:
mankönets 37,9 1/10000, qvinnkönets 31,4 1/10000; m. om q. =100 120,
hvadan således proportionsvis till folkmängden flera personer dött af dessa orsaker bland män än bland qvinnor.
Åldersklassernas dödstal synas af den tabellariska framställningen här nedan, där äfvenledes angifes, huru stor procent dödligheten af infektionssjukdomar åren 1871-90 utgjort af hvarje ålders samtliga dödsfall. Hufvudsakligen är det yngre barn, som bortryckas af dessa sjukdomar. Åldrarna 20-60 år visa sig därför t.o.m. något mera blottställda än åldersgruppen 10-20 år, ehuruväl i denna lyckligt lottade ålder de döda i infektionssjukdomar utgöra en större procent af alla dödsfallen än i de högre åldrarna, hvilka relativt till öfvriga dödsfall få allt färre af dessa sjukdomar.