Konferensartikel

I första delen av Noten zur Literatur finns en text kallad ”Ruckblickend auf den Surrealismus” där Adorno mycket skissartat utvecklar en teori om det surrealistiska subjektivietens själv-utsläckning som analog (ej identisk) med drömmens; där subjektet redan från början är frånvarande. Adorno är kritisk till idén om att surrealismens kraft låg i dess drömlikhet med följd att den skulle kunna tydas psykoanalytiskt; samtidigt menar han att både drömmen och surrealismen representerar ett sorts löfte. Resonemanget kopplas vidare till idén om en upplysningens dialektik; via en kommentar om Hegels frihetsbegrepp: subjektet förverkligar sig själv genom att upphäva sig själv. Drömmen (men också surrealismen) erinrar om subjektets ursprung i en intentionslös natur; medan friheten är den natur-problematik/dialektik som uppstår när subjektet förnekar detta förhållande till naturen. Bland annat genom att vända mig till Adornos Traumprotokolle (samt vissa andra drömreferenser bl.a. i Minima moralia och Negative Dialektik); gör jag några vidare undersökningar av dessa kopplingar mellan dröm och konst med syfte att säga något om kritisk teori och politik. Jag kommer även att relatera diskussionen till Walter Benjamins text ”Der Surrealismus. Die letzte Momentaufnahme der europäischen Intelligenz” (1929) och det politiska begreppet ”profane Erleuchtung”.

Inga nyckelord är tillgängliga