Konferensartikel

Under 1950-talets mest euforiska kärnkraftsoptimism bar den nya kraftkällan på ett löfte om ett definitivt överskridande och behärskande av naturen. ”Under århundraden har människan smugit omkring; rädd för kylan; mörkret; hungern och vilddjuren”; framhävde Tage Erlander 1955 och ställde mot detta möjligheten att; genom kärnkraften; skaffa sig ett ”herravälde över naturens krafter”. Syftet med detta paper är att utifrån en narrationsmodell hämtad från sociologen Margaret R. Somers lyfta fram hur det konkreta realiserandet av kärnkraften – byggandet av kärnkraftverken – mellan 1965 och 1973 formuleras i berättelser. I dessa utgör natur; landskap; kulturmiljö och plats centrala komponenter; och möjliggör som i Gustav VI Adolfs tal vid invigningen av Oskarshamnsverket en sammanlänkning av exempelvis modernitet; traditionalitet och nation. Jag vill genom en jämförelse med en internationell kontext visa att den svenska konceptualiseringen av byggandet är påtagligt tömd på den utopiska energi som i ett flertal andra länder omsätts i arkitektoniska visioner orienterade mot framtiden. Utifrån kärnkraftsbeställarnas informationsmaterial; filmer; invigningstal; kulturhistoriska undersökningar etc. skall jag diskutera varifrån berättelserna formuleras; vilka resurser som tas i anspråk och vilka kollektiva identitetspositioner som möjliggörs genom dessa narrationer.

Inga nyckelord är tillgängliga