Konferensartikel

För Adorno är idén om att konsten medlar mellan människa och natur central; liksom den var för det stora flertalet romantiska filosofer och konstnärer. Adorno återkommer till Hölderlins dikt ”Bergvinkeln i Hardt” (”Der Winkel von Hardt”) i sin essä ”Parataxis”; i Ästhetische Theorie och i sina föreläsningar om historia och frihet. I Hölderlins dikt beskrivs naturen som ”alls icke omyndig” (”nicht gar unmündig”). Naturen bär i dikten spår av det förflutna och vittnar om ett historiskt skeende. I sina föreläsningar om historia och frihet menar Adorno att denna dikt är den bästa modellen för att förstå vad han själv menar med sitt begrepp ”naturhi-storia”. Jag vill utreda varför så är fallet samt på vilket sätt Adorno menar att den modernis-tiska konsten vänder sig mot (den romantiska) idén om konsten som en försoning mellan människa och natur; så att denna försoning endast kan gestaltas negativt. I Becketts Slutspel (Fin de partie) säger en av huvudpersonerna: ”Det finns ingen natur längre.” Pjäsen framstäl-ler enligt Adorno en komplett förtingligad värld; där ingenting som inte tillverkats av männi-skor har någon plats. På vilket sätt kan Becketts verk ändå sägas peka mot en möjlig förso-ning mellan människa och natur? Hur talar naturen i detta verk jämfört med i Hölderlins dikt?

Inga nyckelord är tillgängliga