Konferensartikel

Generalistens dilemma?

Emma Eldelin
Institutionen för kultur och kommunikation, Linköpings universitet, Sweden

Ladda ner artikel

Ingår i: NORLIT 2009

Linköping Electronic Conference Proceedings 42:36, s. 447-466

Visa mer +

Publicerad: 2010-04-27

ISBN:

ISSN: 1650-3740 (tryckt), 1650-3686 (online)

Abstract

Essän som genre befann sig länge i symbios med den borgerliga offentlighet som växte fram i Europa under 1700- och 1800-talen. Paralleller kan t.ex. dras mellan borgerlighetens salongs- och kaffehuskulturer och det konverserande tilltal som utvecklades i den personliga essän i Montaignes efterföljd. Även om essän vände sig till en icke-specialiserad publik var förutsättningen att författare och läsekrets delade ett slags kultur- och värdegemenskap. Övertygelsen om kulturellt samförstånd gjorde det möjligt för essäisten att uttala sig som ”lärd generalist”; men också att tilltala läsaren som en jämlike i fråga om bildning och kunskaper.

I Sverige utvecklades medvetandet om essän som litteraturart förhållandevis sent med en höjdpunkt under 1920-talet. Under senare decennier har vi sett många svenska författare som anknutit till essäformen; men i en tid då villkoren för litteratur och kunskapsförmedling på ett grundläggande sätt förändrats av fortlöpande demokratiseringsprocesser. Idag utmanas den klassiska bildningstanken av den kunskapsmässiga specialiseringen liksom av en expander-ande medie- och populärkultur.

I denna artikel belyses några aspekter av de samtida villkoren för den typ av essä där essäisten uppträder som lärd generalist. Utgångspunkt tas i den litteraturkritiska receptionen av tre essäböcker från senare decennier: Peter Nilsons Solvindar (1993); Peter Englunds Brev från nollpunkten (1996) och Nina Burtons Den nya kvinnostaden (2005).

Nyckelord

Inga nyckelord är tillgängliga

Referenser

Inga referenser tillgängliga

Citeringar i Crossref